Mitt liv som sportfåne

Jag får titt som tätt frågan hur mycket jag tränar. Svaret är: Det varierar, men minst tre gånger i veckan. Ofta mer.

För mig har träning aldrig varit ett straff eller ett problem. Tvärtom har det nästan uteslutande varit kopplat till glädje, belöning, lek, endorfinkickar och stresshantering. Något som fört med sig oerhört mycket positivt här i livet. Tränar eller tävlar jag inte själv i någon idrott, tycker jag om att läsa om, titta på och prata oproportionerligt mycket om andra som idrottar.

Ja, ni hör ju själva. Jag är en sportfåne. En sådan där hurtbulle som ger alla er som har ett oanvänt gymkort i plånboken ångest. En friskus (eller förresten, är i grunden ganska lat och älskar chips, känns inte som en typisk friskus gör det).

Hur blev det så här? Och varför blir det annorlunda för andra?

Med risk för att döda texten direkt. Jag är uppvuxen i en idrottsintresserad familj. Har alltså ingen Rockyliknande mot-alla-odds-story att dra. Men eftersom det är min blogg tänkte jag ändå vältra mig en stund i upprinnelsen till min egen idrottskarriär. Hav förtröstan, det kommer några träningstips i slutet av texten. Eller gå bara direkt dit om ni inte orkar med mitt narcissistiska gagg.

Total räkmacka har det ändå inte varit. Mina föräldrar må ha varit idrottsintresserade men de var också relativt slöa. Det här med organiserade aktiviteter var de exempelvis inte odelat positiva till, det kunde ju involvera skjutsning till olika ställen. Det enda jag är lite bitter över på den fronten är när jag ville börja spela blockflöjt och mamma tittade skeptiskt på mig och fällde de bevingade orden: ”Du kommer ju ändå tröttna”. Lyckades ändå tjata mig till gymnastik. Och senare ridning, trots att pappa jobbade på akuten och såg ridolyckorna, alla unga flickor med rygg- och nackfrakturer.

Mamma och jag. Körde mycket naket på den tiden.

Men framför allt fick jag som följsamt ensambarn hänga med på mina föräldrars aktiviteter. På mammas jazzbalett stod jag längst bak i salen och försökte förtvivlat flaxa med i koreografin (var ganska talanglös). Sedan var det ju det här med att jag växte upp på en squashhall. Squash hade ett rejält uppsving i slutet av 70- och början av 80-talet och mamma och pappa började spela. De blev så hooked att de köpte in sig som delägare i Borås squashhall.

Squashhallen blev min uppväxt fritids. I princip alla vardagskvällar och helger hängde vi där. Jag satt på läktaren med en stor papperspåse med leksaker och mamma och pappa spelade squash i timmar. Ingen frågade underligt nog någonsin om jag ville spela squash. Det dröjde till jag var 15 år innan pappa började spela med mig en gång i veckan.

Min första riktiga tävling var Junior-SM i Täby utanför Stockholm. Jag trodde att jag skulle komma sist, men åkte hem med en guldmedalj i U17-klassen. Har nog aldrig varit så förvånad i hela mitt liv.

Sedan blev det squash för hela slanten. I närmare tjugo års tid. Jag har haft otroligt kul med min idrott. Fått representera Sverige, fått vänner för livet och rest runt hela världen. Jag valde till och med att plugga tre år på universitetet i London för att kunna kombinera det med min squash (min tränare Andy bodde där).

MYCKET kan man säga om landslagskläderna på 90-talet. Matchar iaf min permanent.

Det blev ett gäng SM-guld (U17, U19, senior, och ett antal i elitserien). Förutom livserfarenheter har idrotten dessutom bidragit till att trimma upp en del användbara egenskaper – målmedvetenhet, tålamod, vilja och disciplin, konsten att hantera motgångar, ödmjukhet inför kroppen.

Idag tränar och tävlar jag i veteranfriidrott (friidrott för folk över 35 år). Det är bland det roligaste jag har gjort. Explosivt, intensivt, variationsrikt och dessutom har jag förmånen att göra det med en drös sköna människor.

Jag har efter alla år kommit fram till att träning handlar mindre om vad jag gör och mer om vem jag gör det med. Det är träningssammanhanget som är det viktiga. Och att ge sig hän. Nästan vad som helst är roligt om man nördar ner sig i det (gäller det mesta här i livet).

Så famlar du i mörkret efter träningsglädjen? Här kommer tipsen jag lovade:

1. Hitta en grupp som ger dig energi och som du tycker om att träna med. Finns det ingen, dra ihop polarna och skapa en egen.
2. Bestäm två fasta dagar i veckan och gör dem heliga.
3. Turas om att leda träningspassen (i gymmet, i skogen, eller på närmsta lediga fotbollsplan).
4. Skaffa den här boken. ”Träna snabbhet och explosivitet” skriven av längdhopparen och tränaren Mattias Sunneborn (som är skälet till att jag börjat med friidrott på gamla dar, eftersom jag ramlade in i en av hans svinroliga fysträningsgrupper och blev besatt från dag ett).

Boken innehåller en rad supereffektiva träningspass som ni kan variera i all oändlighet. Kostar bara 150 spänn.

Fällkniven med twist. Funkar även med fet bok som vikt. Foto: Linda Tham.

Eller så lägger du allt krut på stylish träningskläder. Som de jag har på mig på bilden ovan. Finns väl forskning som visar att träningen blir typ 150 gånger mer effektiv med snygga kläder? (kan vara shopaholicen i mig som talar nu).

Det är min tyngdlyftningstränare Linda Tham som stylat och fotograferat mig och kläderna kommer från hennes störtfina webbshop. I vanliga fall har jag ju ett par fem år gamla tights och ett urtvättat linne när jag tränar. Funkar det också. Men en del blir helt enkelt mer pepp av att ha en snygg rustning på sig när man ska in och kötta marklyft. Och det är väl fint så.

”Sunne” ser ut som ett riktigt badass på den här bilden. I verkligheten är han snäll som ett litet lamm. Foto: Janne Danielsson/SVT

Mattias Sunneborn är förresten med i Mästarnas Mästares tioårsjubileum som börjar sändas nu på söndag i SVT1. Jag och mina träningskompisar kommer sitta klistrade och heja järnet på Mattias som jag vet har inspirerat så många människor att göra livsavgörande förändringar när det gäller sin hälsa och träning. Önskar jag kunde kloona honom och skicka ut på varenda skola och arbetsplats för att inspirera fler att se vinsterna och glädjen med ett aktivare liv. Skulle kunna vara ett vallöfte. Mer Mattias åt folket.