Vi är samhället

Jag har de senaste veckorna fått en drös med härliga reaktioner på att jag framöver kommer att engagera mig mer politiskt. Det har gjort mig alldeles varm i hjärtat. Känner mig ödmjukt tacksam för all positiv feedback och uppmuntran!

Det händer ju också att jag får en helt annan respons när jag droppar för någon att jag är politiskt aktiv. Den som står framför mig får då något besvärat i blicken. Ungefär som jag bett hen att rensa kattlådan. Sedan mumlar vederbörande ofta något om att de har dålig koll. Eller att det är så sjukt tråkigt. Och att de därför inte orkar engagera sig.

Ibland möts jag av en misstänksamhet som gränsar till aggressivitet. ”Du? Politik? Varför då!?”. Sedan följer nästan alltid små verbala utfall, alla med ungefär samma innebörd: alla politiker är egoistiska, fega, maktfullkomliga karriärister med noll verklighetsförankring och som bara vill sko sig själva.

Båda personlighetstyperna verkar dra slutsatsen att politik inte har så mycket med deras liv att göra.

Den aggressive kan också vara typen som delar missnöjesartiklar i sociala medier (utan att kolla källorna och innehållet är nästan alltid detsamma: ”vanligt folk” blir blåsta av invandrare, pampar och andra de uppfattar som samhällsparasiter). Inte så sällan finns här ett litet drag av paranoia som snabbt utvecklas till generaliserade sanningar. Missförhållanden är alltid toppen av ett isberg. Hela rättssystemet är korrupt. Alla politiker kliar varandras ryggar. Hela myndighetssverige är opålitligt. Och så vidare. (Vad de själva gjort för att berika samhället är ofta oklart).

Till denne typ vill jag säga många saker – allt beroende på vilken dagsform jag är i… Bra dagar vill jag ge hen en kram. Jag måste ändå anta att allt detta politikerförakt bottnar i en stor känsla av maktlöshet. Kanske har hen råkat illa ut någon gång i livet. Det är så klart beklagligt.

Dåliga dagar vill jag utbrista i ett indignerat ”skärp dig!”. Särskilt om det handlar om en person jag uppfattar som hyfsat privilegierad men som uppenbarligen inte har självinsikt nog att se det delvis slumpartade i att det förhåller sig så.

Alla övriga dagar vill jag göra både och. En kram och lite smisk på rumpan. Vem kan inte behöva det för att vakna till liv? Ha ha.

Idén om att vi som medborgare inte har något med vårt samhälle att göra är både märklig och farlig. Populistiska och främlingsfientliga rörelser frodas som bäst i sådana miljöer. Donald Trump byggde framgångsrikt en hel presidentvalskampanj på konceptet ”politikerförakt”. Halva Europa styrs snart med stöd av högerextrema, reaktionära och populistiska partier. Italien är det senaste exemplet.

”Jag vet inte ens om jag ska rösta. Jag kan lika gärna bara kryssa nån helt slumpartat”, som en ung italienska sa i en intervju på nyheterna häromdagen.

Jag blir så ohyggligt nedslagen när jag hör den där typen av uttalanden. Nedslagen – och lite förbannad om jag ska vara ärlig.

Det duger bara inte. Att gnälla och sedan göra… ingenting. Det är vår gemensamma värld det handlar om. Och politiken och demokratin är metoder för hur vi kan organisera denna värld. Men det är klart, det finns ju alltid diktatur som ett alternativ, om någon tycker det låter mer kittlande?

Jessica Hallbäck. Alltid lika träffande i sin gatukonst. 

Är du missnöjd? Gör något för att förändra situationen. I Sverige finns alla förutsättningar att påverka. Engagera dig. Och gillar du inget av de befintliga politiska partierna, starta ett eget. Den här passiviteten duger i alla fall inte.

Tycker du våra politiker är tråkiga? Bli politiskt aktiv och gå in för att bryta vad du uppfattar som stereotypa politikerbeteenden. Även jag kan bli frustrerad över vissa politikers fyrkantiga stil, otyget i att aldrig svara på frågan som ställs. Ängsligheten att stöta sig med någon grupp. Samtidigt som jag vet att det är en betydligt mer utsatt och komplex roll än vad som ofta framgår utåt.

Personligen skulle jag ändå vilja se fler djärvare politiker, som förhåller sig mindre till fokusgrupper och opinionsundersökningar, mindre till fingret i luften – och mer till långsiktiga, visionära och banbrytande idéer om vilket samhälle vi vill leva i. Som vågar vara modiga och uthålliga.

Great things take time, brukar det heta. Det tar tid att bygga ett gott samhälle. Om jag får bestämma: ett samhälle präglat av jämlikhet, frihet och solidaritet. Ju jämlikare ett samhälle är, desto fredligare, friskare och mer högpresterande befolkning, är min bestämda uppfattning. Värt att engagera sig för alla dagar i veckan.

Med det önskar jag er alla en fin fredag!

 

 

Mitt liv som sportfåne

Jag får titt som tätt frågan hur mycket jag tränar. Svaret är: Det varierar, men minst tre gånger i veckan. Ofta mer.

För mig har träning aldrig varit ett straff eller ett problem. Tvärtom har det nästan uteslutande varit kopplat till glädje, belöning, lek, endorfinkickar och stresshantering. Något som fört med sig oerhört mycket positivt här i livet. Tränar eller tävlar jag inte själv i någon idrott, tycker jag om att läsa om, titta på och prata oproportionerligt mycket om andra som idrottar.

Ja, ni hör ju själva. Jag är en sportfåne. En sådan där hurtbulle som ger alla er som har ett oanvänt gymkort i plånboken ångest. En friskus (eller förresten, är i grunden ganska lat och älskar chips, känns inte som en typisk friskus gör det).

Hur blev det så här? Och varför blir det annorlunda för andra?

Med risk för att döda texten direkt. Jag är uppvuxen i en idrottsintresserad familj. Har alltså ingen Rockyliknande mot-alla-odds-story att dra. Men eftersom det är min blogg tänkte jag ändå vältra mig en stund i upprinnelsen till min egen idrottskarriär. Hav förtröstan, det kommer några träningstips i slutet av texten. Eller gå bara direkt dit om ni inte orkar med mitt narcissistiska gagg.

Total räkmacka har det ändå inte varit. Mina föräldrar må ha varit idrottsintresserade men de var också relativt slöa. Det här med organiserade aktiviteter var de exempelvis inte odelat positiva till, det kunde ju involvera skjutsning till olika ställen. Det enda jag är lite bitter över på den fronten är när jag ville börja spela blockflöjt och mamma tittade skeptiskt på mig och fällde de bevingade orden: ”Du kommer ju ändå tröttna”. Lyckades ändå tjata mig till gymnastik. Och senare ridning, trots att pappa jobbade på akuten och såg ridolyckorna, alla unga flickor med rygg- och nackfrakturer.

Mamma och jag. Körde mycket naket på den tiden.

Men framför allt fick jag som följsamt ensambarn hänga med på mina föräldrars aktiviteter. På mammas jazzbalett stod jag längst bak i salen och försökte förtvivlat flaxa med i koreografin (var ganska talanglös). Sedan var det ju det här med att jag växte upp på en squashhall. Squash hade ett rejält uppsving i slutet av 70- och början av 80-talet och mamma och pappa började spela. De blev så hooked att de köpte in sig som delägare i Borås squashhall.

Squashhallen blev min uppväxt fritids. I princip alla vardagskvällar och helger hängde vi där. Jag satt på läktaren med en stor papperspåse med leksaker och mamma och pappa spelade squash i timmar. Ingen frågade underligt nog någonsin om jag ville spela squash. Det dröjde till jag var 15 år innan pappa började spela med mig en gång i veckan.

Min första riktiga tävling var Junior-SM i Täby utanför Stockholm. Jag trodde att jag skulle komma sist, men åkte hem med en guldmedalj i U17-klassen. Har nog aldrig varit så förvånad i hela mitt liv.

Sedan blev det squash för hela slanten. I närmare tjugo års tid. Jag har haft otroligt kul med min idrott. Fått representera Sverige, fått vänner för livet och rest runt hela världen. Jag valde till och med att plugga tre år på universitetet i London för att kunna kombinera det med min squash (min tränare Andy bodde där).

MYCKET kan man säga om landslagskläderna på 90-talet. Matchar iaf min permanent.

Det blev ett gäng SM-guld (U17, U19, senior, och ett antal i elitserien). Förutom livserfarenheter har idrotten dessutom bidragit till att trimma upp en del användbara egenskaper – målmedvetenhet, tålamod, vilja och disciplin, konsten att hantera motgångar, ödmjukhet inför kroppen.

Idag tränar och tävlar jag i veteranfriidrott (friidrott för folk över 35 år). Det är bland det roligaste jag har gjort. Explosivt, intensivt, variationsrikt och dessutom har jag förmånen att göra det med en drös sköna människor.

Jag har efter alla år kommit fram till att träning handlar mindre om vad jag gör och mer om vem jag gör det med. Det är träningssammanhanget som är det viktiga. Och att ge sig hän. Nästan vad som helst är roligt om man nördar ner sig i det (gäller det mesta här i livet).

Så famlar du i mörkret efter träningsglädjen? Här kommer tipsen jag lovade:

1. Hitta en grupp som ger dig energi och som du tycker om att träna med. Finns det ingen, dra ihop polarna och skapa en egen.
2. Bestäm två fasta dagar i veckan och gör dem heliga.
3. Turas om att leda träningspassen (i gymmet, i skogen, eller på närmsta lediga fotbollsplan).
4. Skaffa den här boken. ”Träna snabbhet och explosivitet” skriven av längdhopparen och tränaren Mattias Sunneborn (som är skälet till att jag börjat med friidrott på gamla dar, eftersom jag ramlade in i en av hans svinroliga fysträningsgrupper och blev besatt från dag ett).

Boken innehåller en rad supereffektiva träningspass som ni kan variera i all oändlighet. Kostar bara 150 spänn.

Fällkniven med twist. Funkar även med fet bok som vikt. Foto: Linda Tham.

Eller så lägger du allt krut på stylish träningskläder. Som de jag har på mig på bilden ovan. Finns väl forskning som visar att träningen blir typ 150 gånger mer effektiv med snygga kläder? (kan vara shopaholicen i mig som talar nu).

Det är min tyngdlyftningstränare Linda Tham som stylat och fotograferat mig och kläderna kommer från hennes störtfina webbshop. I vanliga fall har jag ju ett par fem år gamla tights och ett urtvättat linne när jag tränar. Funkar det också. Men en del blir helt enkelt mer pepp av att ha en snygg rustning på sig när man ska in och kötta marklyft. Och det är väl fint så.

”Sunne” ser ut som ett riktigt badass på den här bilden. I verkligheten är han snäll som ett litet lamm. Foto: Janne Danielsson/SVT

Mattias Sunneborn är förresten med i Mästarnas Mästares tioårsjubileum som börjar sändas nu på söndag i SVT1. Jag och mina träningskompisar kommer sitta klistrade och heja järnet på Mattias som jag vet har inspirerat så många människor att göra livsavgörande förändringar när det gäller sin hälsa och träning. Önskar jag kunde kloona honom och skicka ut på varenda skola och arbetsplats för att inspirera fler att se vinsterna och glädjen med ett aktivare liv. Skulle kunna vara ett vallöfte. Mer Mattias åt folket.

Samhället och kroppen

För ett tag sedan åt jag lunch med min gamla squashkompis Erik Hemmingsson. Erik har ett högintressant jobb. I massmediasammanhang har han fått titeln hälsoforskare. Mer specifikt är han beteendevetare och forskar och undervisar på Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH, i Stockholm om fysisk aktivitet och fetma.

De senaste åren har jag sett och hört honom debattera farlig fetma och stillasittande i både tv och radio och han har gjort det så oerhört bra. Han har varit vass, kunnig, engagerad och orädd för att argumentera för en del radikala förslag (som sockerskatt). Debattmotståndarna – såväl politiker som slipade lobbyister för livsmedelsföretagen – har framstått som visionslösa fegisar med dålig koll.

Det jag gillar mest med Eriks sätt att prata om övervikt och dess konsekvenser är att det inte finns ett uns av skuldbeläggande av eller pekpinnar riktade mot de som är överviktiga. Tvärtom. Skälet till att han en gång började forska på ämnet var att han alltid känt att det var en grupp i samhället han ville hjälpa.

”Jag förstod tidigt att överviktiga barn blev mobbade i skolan och som vuxen såg jag den ökade risken för annan sjuklighet som fetma innebär. Men det är fortfarande de psykosociala effekterna av fetma som får mig att vilja hjälpa denna väldigt utsatta grupp”, har han själv sagt om sitt yrkesval (KI Nyheter 2015-09-30).

Hans nuvarande forskning fokuserar mycket på de sociala faktorernas betydelse för att utveckla fetma. Där finns en stark koppling. Ohälsan är mer omfattande hos personer med låg utbildningsnivå. I den gruppen är fetma nästan dubbelt så vanligt och livslängden betydligt kortare. Det handlar alltså om klass.

Erik Hemmingsson, inte bara hälsoforskare. Han målar tavlor också. Kolla in dem här.

Problemen med ökad fetma hos barn och ungdomar är också störst i socialt utsatta familjer. Den starka stressen som det innebär att växa upp i en socialt utsatt miljö är en bidragande orsak till att utveckla fetma. En sårbarhet som kan utvecklas hos de här individerna redan under fosterstadiet, berättar Erik. Oerhört intressant.

Lunchen med honom var på sätt och vis omskakande. Statistiken är ju brutal. Mer än hälften av Sveriges befolkning lider idag av fetma eller övervikt. Den globala barnfetman har ökat dramatiskt de senaste decennierna. Antalet barn i åldrarna 5-19 år som lider av fetma tiofaldigades mellan 1975 till 2016. Alla de livsstilsrelaterade sjukdomar som är kopplade till övervikt, stress och minskad fysisk aktivitet ökar. Ohälsan kopplad till vår nya sunkiga livsstil är idag också en av de största riskfaktorerna för att människor i Sverige ska bli sjuka och dö i förtid. Och det ser likadant ut i alla utvecklade länder. Människors förväntade livslängd i USA har redan börjat sjunka. I Storbritannien har den för första gången på över hundra år stannat av.

Bortsett från det personliga lidandet kostar de livsstilsrelaterade sjukdomarna dessutom enorma pengar. Enbart fetman kostar uppskattningsvis det svenska samhället cirka 70(!) miljarder kronor per år. Och de enda som tjänar på det är läkemedelsindustrin och livsmedelsindustrin.

Ändå händer väldigt lite, eller inget, för att stävja utvecklingen. Det krävs förändringar på samhällsnivån. Möjligheterna finns – men ingen gör något. Från politiskt håll blir det mest utredningar som staplas på hög.

Erik tycker att passiviteten från politiker är svår att förstå sig på. Häromåret startade han och en rad forskarkollegor och experter på området ”Fetmainitiativet”. Målet är att påverka politiker att ta beslut som vågar stå emot kommersiella intressen och som står upp för människors hälsa. Det innehåller också en rad konkreta förslag på vad som kan göras. Det handlar inte minst om att sätta hårt mot hårt mot matjättarna som idag tjänar massor med pengar på godis, läsk och skräpmat samtidigt som de vägrar ta ansvar för de hälsoproblem deras produkter skapar.

Och tänker man efter så är det verkligen upp-och-nedvända-världen. Den mest onyttiga maten (smågodis, 1,5 litersflaskor med läsk, snabbmatshamburgaren) är idag löjligt billig. Och den hälsosamma maten (ekologiska, närproducerade varor) är typ det dyraste i affären. Borde vara tvärtom så klart!

Samtidigt går det inte att skriva om kampen mot fetma och stillasittande utan att ta upp en annan ohälsosam utveckling, en annan ytterlighet: utseendefixeringen, kroppshetsen, ätstörningarna, den minst sagt skeva och ofta sexualiserade bilden av kvinnokroppen som reproduceras i medier och populärkultur, diskrimineringen av människor som faller det minsta lilla utanför kvinnonormen med smala höfter, liten rumpa, persikorumpor och pinnarmar.

Det handlar väl egentligen om olika sidor av samma mynt. Att mobbningen av överviktiga (ofta ett angrepp mot kvinnokroppens naturliga former?) skapar en rädsla för att inte passa in, att inte vara perfekt. Vilket i sin tur leder till anorexi, ortorexi etc.

”Den fruktansvärt dominerande dömande, värderande, normativa, begränsande, sexualiserade, deformerade blicken såsom vi raffinerad hjärntvätt omärkligt blir präglade in i” som konstnären och kroppsaktivisten Stina Wollter uttrycker det.

Jag älskar Stina. Sedan jag börjat följa hennes kroppsaktivism på Instagram har jag fått en helt annan insikt om vidden av det kroppshat som drabbar kvinnor som inte passar in i normen – särskilt om de tar plats i det offentliga rummet.

Det är skrämmande att se alla aggressiva kommentarer från män (och även pojkar) som provoceras av en kvinna som gör motstånd mot det rådande kroppsidealet. Lika upprörande är det att se hur Instagram väljer att censurera bilder och filmer av exempelvis en medelålders kurvig kvinnas frigörande dans i bomullsunderkläder. Bara för att en guppande mage och gropiga lår skymtar förbi. Samtidigt låter samma sociala medieföretag extremt sexualiserade bilder av kvinnokroppar ligga orörda kvar i flödena. Som en bild på en kvinnas nakna ryggtavla med ett avlångt skjutvapen nerhalat mellan skinkorna… Tydligen ok enligt Instagram. För att hon hade stringtrosor på sig måhända?

Jag funderar en hel del över detta just nu. Ifrågasätter hur mycket jag själv bidrar till att späda på en skev kroppsnorm när jag exponerar mig i sociala medier. Mycket i mitt liv kretsar kring idrott och träning och jag är medveten om att jag är långt mer vältränad än den genomsnittliga 45-åringen. Jag vill ju på inget vis bidra till att skapa ångest hos andra som kanske har mer normala kroppar (vad nu normala kroppar är?).

Syftet med min träning handlar i grunden mindre om utseende och mer om välmående och glädje. Tror och hoppas jag i alla fall. Det är ibland svårt att bena ut vad som är vad när det gäller ens innersta drivkrafter.

Mer om detta och en djupdykning i mina träningsvanor i nästa inlägg.

Running for parliament – så funkar det

Det är lite pinsamt att erkänna men när jag fick frågan om jag ville stå på riksdagslistan i Stockholms län visste jag inte riktigt hur det här med listor och valet funkar. Eller så hade jag bara glömt. Hög tid för en uppfräschning av kunskaperna var det hur som helst.

Sagt och gjort. Här kommer det mest rudimentära ni behöver veta om riksdagsvalet 2018. I punktform.

1. Kryssa mig! Ha, ha. Skoja. Nummer ett är så klart att ni ska gå och rösta! Säg efter mig: ”Söndagen den 9 september ska jag göra min demokratiska plikt och gå och rösta”. Så länge ni gör det och lägger era röster på ett icke-främlingsfientligt parti duger det fint för mig.

2. Jag står på Socialdemokraterna i Stockholms läns riksdagslista. Det är Valmyndigheten som fastställt de olika valdistrikten (29 stycken) och sossarna har en lista för vart och ett av dessa distrikt. Partierna får välja själva om de vill ha olika listor för olika distrikt. De flesta väljer att göra så men inte alla. I förra valet körde Sverigedemokraterna exempelvis samma lista i hela landet (hm… toppstyrt?). Många jäkla namn blir det hur som helst. Bara på sossarnas lista i Stockholms län står 45 namn. Och jag är alltså ett av alla dessa sossenamn. När du läser ”partier” tänker du förresten kanske på de gamla vanliga; Socialdemokraterna, Moderaterna, Centern osv. Men var fjärde år vädrar ett gäng andra politiska särintressen morgonluft. 2018 ställer inte mindre än 37 partier upp i riksdagsvalet. Ja, vadå då? Har ni inte hört talas om ”Mosebackedemokraterna”, ”Spritpartiet” och ”LOTTOKRATIN”? Nähe. Gör inget. Ni behöver bara komma ihåg ett parti. Mitt parti, dvs Socialdemokraterna.

3. Nu ska jag avslöja en lustig grej. Jag trodde länge jag stod sist på listan i Stockholms län. Först på listan stod überkvinnan och vår grymma finansminister Magdalena Andersson, så jag tyckte jag var i gott sällskap i alla fall. Människor i min omgivning försökte peppa mig genom att säga saker som: ”det är bäst att stå först och sist på listan, det är ju de namnen som sticker ut mest”, men i mina öron lät det mest som ett tveksamt försök att trösta en bortprioriterad sate. Precis lagom till att jag förlikat mig med saken upptäckte jag vidare att jag står på plats 43 av 45. Alltså inte sist. Utan nästan sist. Så nu är jag lite bitter över det. Eller så är det plats 1 och plats 43 (av 45) som är bäst? Vad vet jag? Alla som bor i Stockholms län är i vart fall välkomna att på valdagen undersöka saken närmare. Om ni förstår vad jag menar…

4. Vem kan kryssa mig? Bara de som är röstberättigade och bor i Stockholms län är svaret. Inte min äldste son som är förstegångsväljare och bor i Varberg alltså. Sorgligt även om det inte är helt säkert att han skulle kryssat sin mamma nu när jag tänker efter (det är okej, frigörelse är viktigt). Inte heller min egen mamma och pappa kan kryssa mig (bor på annan ort). Men jag räknar med att några av er andra förbarmar er.

5. Vad krävs för att jag ska komma in i riksdagen? Tja, ganska många röster faktisk. Många – men inte omöjligt många väl? (är positivt lagd). Jag står inte på så kallad ”valbar plats” på Stockholms läns lista. Det vill säga tillräckligt högt upp på listan för att det ska vara sannolikt att jag kommer in i riksdagen utifrån förra valets resultat. Jag måste alltså kryssa mig förbi en del namn, typ 35 stycken. Men först av allt måste jag klara personvalsspärren. Den är fem procent. Jag måste alltså få minst fem procent av Socialdemokraternas röster i Stockholms län för att jag överhuvudtaget kunna få in så mycket som en tå i andra kammaren. I valet 2014 röstade 183 738 personer i Stockholms län på sossarna. Utgår man från det resultatet behövs närmare 10 000 röster för att klara spärren… (känner ju iofs rätt många människor i Stockholm). När jag ringer Valmyndigheten informerar de mig om att ingen socialdemokrat i Stockholms län ännu har lyckats med det jag frågar om. Det är ett enormt valdistrikt – ett ”mission impossible” låter de mig förstå. Mission impossible. Oerhört kittlande. Flest socialdemokratiska personröster i Stockholms län förra valet fick Mikael Damberg, vår nuvarande näringsminister. (Micke är för övrigt en annan favoritperson, en gång i tiden anställde han mig som chefredaktör för SSU:s tidning Frihet och är väl på sätt och vis ansvarig för att jag upptäckte att jag älskar politik. ) Hursomhelst, sammanlagt 6459 kryss, alltså 3,52 procent, fick han. Inga fem procent där alltså. Men det spelade mindre roll då han stod på valbar plats och knep ett av de nio mandat sossarna i Stockholms län hystade in i förra valet. Nog med valtekniska detaljer. Slutsatsen blir ändå densamma: Grejar jag femprocentsspärren är jag hemma.

6. Running for parliament. Vad är det för larvig slogan tänker kanske någon. Är själv lite språkkonservativ och kan egentligen tycka att det blir töntigt att slänga sig med engelska uttryck. Men när en sossekompis kläckte att jag borde ha ”running for parliament” som min slogan var det, med tanke på mitt galna friidrottsintresse, svårt att motstå.  ”Sprintar mot riksdagen” låter trots allt inte riktigt lika coolt. Möjligen att ”raka spåret till riksdagen” skulle funka (min svärmors förslag). Men känner att inre bilder av Luuk och Lindström i tweedkavajer och krystade gubbskämt kommer att grumla alla mina sinnen. Och är det något en personvalskampanj av den här kalibern kräver så är det skärpa.

7. Det var väl egentligen allt jag hade att säga om detta ämne.

P.S. Kom nu av någon anledning att tänka på den där kvinnan i USA som var en stor Trumpanhängare med tiotusentals följare i sociala medier och som senare visade sig vara en påhittad person. Jag vill bara påpeka att jag är verklig (har flera personer som kan intyga).

Fakta riksdagsvalet
Sverige är indelat i 29 valkretsar. Av riksdagens 349 platser är 310 fasta valkretsmandat (de 39 riksdagsmandat som inte är valkretsmandat kallas för utjämningsmandat och fördelas efter valet). Mandaten fördelas utifrån hur många röstberättigade som bor i varje valkrets. Valkretsarna stämmer till stor del med länsindelningen, men Stockholms län, Skåne län och Västra Götalands län består av flera valkretsar.Rösterna i valet fördelas först mellan partierna, och därefter mellan kandidaterna i valkretsen. En normalstor valkrets väljer 10–12 riksdagsledamöter. Stockholms län är störst – 2014 hade de 39 ledamöter, medan Gotlands län bara hade två.

Välkommen till min värld

Hej! Välkommen till mitt nya skrivexperiment – jennyakervall.com

Ja, jag vet. Det är femton år sedan det blev trendigt att blogga, men en del beslut måste helt enkelt ligga till sig innan man vågar fatta dem. Har haft en hel drös med invändningar till varför jag ska ge mig på bloggeriet (tänk om jag skapar ett bloggmonster som glufsar i sig all min vakna tid? Tänk om jag retar upp någon? Tänk om ingen läser? Tänk om det blir en bekräftelseaddiction? Tänk om…)

Men så är rädslor också till för att utmanas. Dessutom kandiderar jag till riksdagen 2018. Då måste man berätta vad man vill, vad man har för visioner, vad man brinner för. Sånt är viktigt.

Det blir förmodligen inlägg om allt mellan himmel och jord: Tunga knäböj, skrivande, lyckan i att springa snabbt, hormoner, det obrutna havets dragningskraft, böcker, barn – och politik förstås.

Jag vill fram för allt prata politik och kroppen. Om samhället och våra hjärnor. Om kraven och stressen och ljusglimtarna och ventilerna i vardagen. Om träning och den fysiska rörelsens inneboende kraft. Om det snudd på bortglömda begreppet ”bildning”. Om vilken miljö vi skapar för våra barn och barnbarn. Om möjligheterna vi har att påverka den. För de finns. Tillsammans kan vi göra så mycket. Tvivla aldrig på det.

Det blir också en del intervjuer. Med människor som jag beundrar, som har något att berätta eller som jag tycker är intressanta på ett eller annat sätt. Min egen nyfikenhet får styra, även om jag gärna tar emot tips så klart.

Kom med synpunkter på bloggen. Kommentarerna är viktiga tycker jag – det är kommentarerna som får bloggen levande och en dialog med läsarna betyder otroligt mycket för mig. Jag har som ambition att läsa allt och svara så ofta jag kan.

Jag vet ärligt talat inte hur det här ska gå, men det är väl det som är det fina med att vara människa. Livet. Det bara händer.

Så håll i er och häng med – nu kör vi!