Mitt liv som sportfåne

Jag får titt som tätt frågan hur mycket jag tränar. Svaret är: Det varierar, men minst tre gånger i veckan. Ofta mer.

För mig har träning aldrig varit ett straff eller ett problem. Tvärtom har det nästan uteslutande varit kopplat till glädje, belöning, lek, endorfinkickar och stresshantering. Något som fört med sig oerhört mycket positivt här i livet. Tränar eller tävlar jag inte själv i någon idrott, tycker jag om att läsa om, titta på och prata oproportionerligt mycket om andra som idrottar.

Ja, ni hör ju själva. Jag är en sportfåne. En sådan där hurtbulle som ger alla er som har ett oanvänt gymkort i plånboken ångest. En friskus (eller förresten, är i grunden ganska lat och älskar chips, känns inte som en typisk friskus gör det).

Hur blev det så här? Och varför blir det annorlunda för andra?

Med risk för att döda texten direkt. Jag är uppvuxen i en idrottsintresserad familj. Har alltså ingen Rockyliknande mot-alla-odds-story att dra. Men eftersom det är min blogg tänkte jag ändå vältra mig en stund i upprinnelsen till min egen idrottskarriär. Hav förtröstan, det kommer några träningstips i slutet av texten. Eller gå bara direkt dit om ni inte orkar med mitt narcissistiska gagg.

Total räkmacka har det ändå inte varit. Mina föräldrar må ha varit idrottsintresserade men de var också relativt slöa. Det här med organiserade aktiviteter var de exempelvis inte odelat positiva till, det kunde ju involvera skjutsning till olika ställen. Det enda jag är lite bitter över på den fronten är när jag ville börja spela blockflöjt och mamma tittade skeptiskt på mig och fällde de bevingade orden: ”Du kommer ju ändå tröttna”. Lyckades ändå tjata mig till gymnastik. Och senare ridning, trots att pappa jobbade på akuten och såg ridolyckorna, alla unga flickor med rygg- och nackfrakturer.

Mamma och jag. Körde mycket naket på den tiden.

Men framför allt fick jag som följsamt ensambarn hänga med på mina föräldrars aktiviteter. På mammas jazzbalett stod jag längst bak i salen och försökte förtvivlat flaxa med i koreografin (var ganska talanglös). Sedan var det ju det här med att jag växte upp på en squashhall. Squash hade ett rejält uppsving i slutet av 70- och början av 80-talet och mamma och pappa började spela. De blev så hooked att de köpte in sig som delägare i Borås squashhall.

Squashhallen blev min uppväxt fritids. I princip alla vardagskvällar och helger hängde vi där. Jag satt på läktaren med en stor papperspåse med leksaker och mamma och pappa spelade squash i timmar. Ingen frågade underligt nog någonsin om jag ville spela squash. Det dröjde till jag var 15 år innan pappa började spela med mig en gång i veckan.

Min första riktiga tävling var Junior-SM i Täby utanför Stockholm. Jag trodde att jag skulle komma sist, men åkte hem med en guldmedalj i U17-klassen. Har nog aldrig varit så förvånad i hela mitt liv.

Sedan blev det squash för hela slanten. I närmare tjugo års tid. Jag har haft otroligt kul med min idrott. Fått representera Sverige, fått vänner för livet och rest runt hela världen. Jag valde till och med att plugga tre år på universitetet i London för att kunna kombinera det med min squash (min tränare Andy bodde där).

MYCKET kan man säga om landslagskläderna på 90-talet. Matchar iaf min permanent.

Det blev ett gäng SM-guld (U17, U19, senior, och ett antal i elitserien). Förutom livserfarenheter har idrotten dessutom bidragit till att trimma upp en del användbara egenskaper – målmedvetenhet, tålamod, vilja och disciplin, konsten att hantera motgångar, ödmjukhet inför kroppen.

Idag tränar och tävlar jag i veteranfriidrott (friidrott för folk över 35 år). Det är bland det roligaste jag har gjort. Explosivt, intensivt, variationsrikt och dessutom har jag förmånen att göra det med en drös sköna människor.

Jag har efter alla år kommit fram till att träning handlar mindre om vad jag gör och mer om vem jag gör det med. Det är träningssammanhanget som är det viktiga. Och att ge sig hän. Nästan vad som helst är roligt om man nördar ner sig i det (gäller det mesta här i livet).

Så famlar du i mörkret efter träningsglädjen? Här kommer tipsen jag lovade:

1. Hitta en grupp som ger dig energi och som du tycker om att träna med. Finns det ingen, dra ihop polarna och skapa en egen.
2. Bestäm två fasta dagar i veckan och gör dem heliga.
3. Turas om att leda träningspassen (i gymmet, i skogen, eller på närmsta lediga fotbollsplan).
4. Skaffa den här boken. ”Träna snabbhet och explosivitet” skriven av längdhopparen och tränaren Mattias Sunneborn (som är skälet till att jag börjat med friidrott på gamla dar, eftersom jag ramlade in i en av hans svinroliga fysträningsgrupper och blev besatt från dag ett).

Boken innehåller en rad supereffektiva träningspass som ni kan variera i all oändlighet. Kostar bara 150 spänn.

Fällkniven med twist. Funkar även med fet bok som vikt. Foto: Linda Tham.

Eller så lägger du allt krut på stylish träningskläder. Som de jag har på mig på bilden ovan. Finns väl forskning som visar att träningen blir typ 150 gånger mer effektiv med snygga kläder? (kan vara shopaholicen i mig som talar nu).

Det är min tyngdlyftningstränare Linda Tham som stylat och fotograferat mig och kläderna kommer från hennes störtfina webbshop. I vanliga fall har jag ju ett par fem år gamla tights och ett urtvättat linne när jag tränar. Funkar det också. Men en del blir helt enkelt mer pepp av att ha en snygg rustning på sig när man ska in och kötta marklyft. Och det är väl fint så.

”Sunne” ser ut som ett riktigt badass på den här bilden. I verkligheten är han snäll som ett litet lamm. Foto: Janne Danielsson/SVT

Mattias Sunneborn är förresten med i Mästarnas Mästares tioårsjubileum som börjar sändas nu på söndag i SVT1. Jag och mina träningskompisar kommer sitta klistrade och heja järnet på Mattias som jag vet har inspirerat så många människor att göra livsavgörande förändringar när det gäller sin hälsa och träning. Önskar jag kunde kloona honom och skicka ut på varenda skola och arbetsplats för att inspirera fler att se vinsterna och glädjen med ett aktivare liv. Skulle kunna vara ett vallöfte. Mer Mattias åt folket.

Samhället och kroppen

För ett tag sedan åt jag lunch med min gamla squashkompis Erik Hemmingsson. Erik har ett högintressant jobb. I massmediasammanhang har han fått titeln hälsoforskare. Mer specifikt är han beteendevetare och forskar och undervisar på Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH, i Stockholm om fysisk aktivitet och fetma.

De senaste åren har jag sett och hört honom debattera farlig fetma och stillasittande i både tv och radio och han har gjort det så oerhört bra. Han har varit vass, kunnig, engagerad och orädd för att argumentera för en del radikala förslag (som sockerskatt). Debattmotståndarna – såväl politiker som slipade lobbyister för livsmedelsföretagen – har framstått som visionslösa fegisar med dålig koll.

Det jag gillar mest med Eriks sätt att prata om övervikt och dess konsekvenser är att det inte finns ett uns av skuldbeläggande av eller pekpinnar riktade mot de som är överviktiga. Tvärtom. Skälet till att han en gång började forska på ämnet var att han alltid känt att det var en grupp i samhället han ville hjälpa.

”Jag förstod tidigt att överviktiga barn blev mobbade i skolan och som vuxen såg jag den ökade risken för annan sjuklighet som fetma innebär. Men det är fortfarande de psykosociala effekterna av fetma som får mig att vilja hjälpa denna väldigt utsatta grupp”, har han själv sagt om sitt yrkesval (KI Nyheter 2015-09-30).

Hans nuvarande forskning fokuserar mycket på de sociala faktorernas betydelse för att utveckla fetma. Där finns en stark koppling. Ohälsan är mer omfattande hos personer med låg utbildningsnivå. I den gruppen är fetma nästan dubbelt så vanligt och livslängden betydligt kortare. Det handlar alltså om klass.

Erik Hemmingsson, inte bara hälsoforskare. Han målar tavlor också. Kolla in dem här.

Problemen med ökad fetma hos barn och ungdomar är också störst i socialt utsatta familjer. Den starka stressen som det innebär att växa upp i en socialt utsatt miljö är en bidragande orsak till att utveckla fetma. En sårbarhet som kan utvecklas hos de här individerna redan under fosterstadiet, berättar Erik. Oerhört intressant.

Lunchen med honom var på sätt och vis omskakande. Statistiken är ju brutal. Mer än hälften av Sveriges befolkning lider idag av fetma eller övervikt. Den globala barnfetman har ökat dramatiskt de senaste decennierna. Antalet barn i åldrarna 5-19 år som lider av fetma tiofaldigades mellan 1975 till 2016. Alla de livsstilsrelaterade sjukdomar som är kopplade till övervikt, stress och minskad fysisk aktivitet ökar. Ohälsan kopplad till vår nya sunkiga livsstil är idag också en av de största riskfaktorerna för att människor i Sverige ska bli sjuka och dö i förtid. Och det ser likadant ut i alla utvecklade länder. Människors förväntade livslängd i USA har redan börjat sjunka. I Storbritannien har den för första gången på över hundra år stannat av.

Bortsett från det personliga lidandet kostar de livsstilsrelaterade sjukdomarna dessutom enorma pengar. Enbart fetman kostar uppskattningsvis det svenska samhället cirka 70(!) miljarder kronor per år. Och de enda som tjänar på det är läkemedelsindustrin och livsmedelsindustrin.

Ändå händer väldigt lite, eller inget, för att stävja utvecklingen. Det krävs förändringar på samhällsnivån. Möjligheterna finns – men ingen gör något. Från politiskt håll blir det mest utredningar som staplas på hög.

Erik tycker att passiviteten från politiker är svår att förstå sig på. Häromåret startade han och en rad forskarkollegor och experter på området ”Fetmainitiativet”. Målet är att påverka politiker att ta beslut som vågar stå emot kommersiella intressen och som står upp för människors hälsa. Det innehåller också en rad konkreta förslag på vad som kan göras. Det handlar inte minst om att sätta hårt mot hårt mot matjättarna som idag tjänar massor med pengar på godis, läsk och skräpmat samtidigt som de vägrar ta ansvar för de hälsoproblem deras produkter skapar.

Och tänker man efter så är det verkligen upp-och-nedvända-världen. Den mest onyttiga maten (smågodis, 1,5 litersflaskor med läsk, snabbmatshamburgaren) är idag löjligt billig. Och den hälsosamma maten (ekologiska, närproducerade varor) är typ det dyraste i affären. Borde vara tvärtom så klart!

Samtidigt går det inte att skriva om kampen mot fetma och stillasittande utan att ta upp en annan ohälsosam utveckling, en annan ytterlighet: utseendefixeringen, kroppshetsen, ätstörningarna, den minst sagt skeva och ofta sexualiserade bilden av kvinnokroppen som reproduceras i medier och populärkultur, diskrimineringen av människor som faller det minsta lilla utanför kvinnonormen med smala höfter, liten rumpa, persikorumpor och pinnarmar.

Det handlar väl egentligen om olika sidor av samma mynt. Att mobbningen av överviktiga (ofta ett angrepp mot kvinnokroppens naturliga former?) skapar en rädsla för att inte passa in, att inte vara perfekt. Vilket i sin tur leder till anorexi, ortorexi etc.

”Den fruktansvärt dominerande dömande, värderande, normativa, begränsande, sexualiserade, deformerade blicken såsom vi raffinerad hjärntvätt omärkligt blir präglade in i” som konstnären och kroppsaktivisten Stina Wollter uttrycker det.

Jag älskar Stina. Sedan jag börjat följa hennes kroppsaktivism på Instagram har jag fått en helt annan insikt om vidden av det kroppshat som drabbar kvinnor som inte passar in i normen – särskilt om de tar plats i det offentliga rummet.

Det är skrämmande att se alla aggressiva kommentarer från män (och även pojkar) som provoceras av en kvinna som gör motstånd mot det rådande kroppsidealet. Lika upprörande är det att se hur Instagram väljer att censurera bilder och filmer av exempelvis en medelålders kurvig kvinnas frigörande dans i bomullsunderkläder. Bara för att en guppande mage och gropiga lår skymtar förbi. Samtidigt låter samma sociala medieföretag extremt sexualiserade bilder av kvinnokroppar ligga orörda kvar i flödena. Som en bild på en kvinnas nakna ryggtavla med ett avlångt skjutvapen nerhalat mellan skinkorna… Tydligen ok enligt Instagram. För att hon hade stringtrosor på sig måhända?

Jag funderar en hel del över detta just nu. Ifrågasätter hur mycket jag själv bidrar till att späda på en skev kroppsnorm när jag exponerar mig i sociala medier. Mycket i mitt liv kretsar kring idrott och träning och jag är medveten om att jag är långt mer vältränad än den genomsnittliga 45-åringen. Jag vill ju på inget vis bidra till att skapa ångest hos andra som kanske har mer normala kroppar (vad nu normala kroppar är?).

Syftet med min träning handlar i grunden mindre om utseende och mer om välmående och glädje. Tror och hoppas jag i alla fall. Det är ibland svårt att bena ut vad som är vad när det gäller ens innersta drivkrafter.

Mer om detta och en djupdykning i mina träningsvanor i nästa inlägg.