Vi är samhället

Jag har de senaste veckorna fått en drös med härliga reaktioner på att jag framöver kommer att engagera mig mer politiskt. Det har gjort mig alldeles varm i hjärtat. Känner mig ödmjukt tacksam för all positiv feedback och uppmuntran!

Det händer ju också att jag får en helt annan respons när jag droppar för någon att jag är politiskt aktiv. Den som står framför mig får då något besvärat i blicken. Ungefär som jag bett hen att rensa kattlådan. Sedan mumlar vederbörande ofta något om att de har dålig koll. Eller att det är så sjukt tråkigt. Och att de därför inte orkar engagera sig.

Ibland möts jag av en misstänksamhet som gränsar till aggressivitet. ”Du? Politik? Varför då!?”. Sedan följer nästan alltid små verbala utfall, alla med ungefär samma innebörd: alla politiker är egoistiska, fega, maktfullkomliga karriärister med noll verklighetsförankring och som bara vill sko sig själva.

Båda personlighetstyperna verkar dra slutsatsen att politik inte har så mycket med deras liv att göra.

Den aggressive kan också vara typen som delar missnöjesartiklar i sociala medier (utan att kolla källorna och innehållet är nästan alltid detsamma: ”vanligt folk” blir blåsta av invandrare, pampar och andra de uppfattar som samhällsparasiter). Inte så sällan finns här ett litet drag av paranoia som snabbt utvecklas till generaliserade sanningar. Missförhållanden är alltid toppen av ett isberg. Hela rättssystemet är korrupt. Alla politiker kliar varandras ryggar. Hela myndighetssverige är opålitligt. Och så vidare. (Vad de själva gjort för att berika samhället är ofta oklart).

Till denne typ vill jag säga många saker – allt beroende på vilken dagsform jag är i… Bra dagar vill jag ge hen en kram. Jag måste ändå anta att allt detta politikerförakt bottnar i en stor känsla av maktlöshet. Kanske har hen råkat illa ut någon gång i livet. Det är så klart beklagligt.

Dåliga dagar vill jag utbrista i ett indignerat ”skärp dig!”. Särskilt om det handlar om en person jag uppfattar som hyfsat privilegierad men som uppenbarligen inte har självinsikt nog att se det delvis slumpartade i att det förhåller sig så.

Alla övriga dagar vill jag göra både och. En kram och lite smisk på rumpan. Vem kan inte behöva det för att vakna till liv? Ha ha.

Idén om att vi som medborgare inte har något med vårt samhälle att göra är både märklig och farlig. Populistiska och främlingsfientliga rörelser frodas som bäst i sådana miljöer. Donald Trump byggde framgångsrikt en hel presidentvalskampanj på konceptet ”politikerförakt”. Halva Europa styrs snart med stöd av högerextrema, reaktionära och populistiska partier. Italien är det senaste exemplet.

”Jag vet inte ens om jag ska rösta. Jag kan lika gärna bara kryssa nån helt slumpartat”, som en ung italienska sa i en intervju på nyheterna häromdagen.

Jag blir så ohyggligt nedslagen när jag hör den där typen av uttalanden. Nedslagen – och lite förbannad om jag ska vara ärlig.

Det duger bara inte. Att gnälla och sedan göra… ingenting. Det är vår gemensamma värld det handlar om. Och politiken och demokratin är metoder för hur vi kan organisera denna värld. Men det är klart, det finns ju alltid diktatur som ett alternativ, om någon tycker det låter mer kittlande?

Jessica Hallbäck. Alltid lika träffande i sin gatukonst. 

Är du missnöjd? Gör något för att förändra situationen. I Sverige finns alla förutsättningar att påverka. Engagera dig. Och gillar du inget av de befintliga politiska partierna, starta ett eget. Den här passiviteten duger i alla fall inte.

Tycker du våra politiker är tråkiga? Bli politiskt aktiv och gå in för att bryta vad du uppfattar som stereotypa politikerbeteenden. Även jag kan bli frustrerad över vissa politikers fyrkantiga stil, otyget i att aldrig svara på frågan som ställs. Ängsligheten att stöta sig med någon grupp. Samtidigt som jag vet att det är en betydligt mer utsatt och komplex roll än vad som ofta framgår utåt.

Personligen skulle jag ändå vilja se fler djärvare politiker, som förhåller sig mindre till fokusgrupper och opinionsundersökningar, mindre till fingret i luften – och mer till långsiktiga, visionära och banbrytande idéer om vilket samhälle vi vill leva i. Som vågar vara modiga och uthålliga.

Great things take time, brukar det heta. Det tar tid att bygga ett gott samhälle. Om jag får bestämma: ett samhälle präglat av jämlikhet, frihet och solidaritet. Ju jämlikare ett samhälle är, desto fredligare, friskare och mer högpresterande befolkning, är min bestämda uppfattning. Värt att engagera sig för alla dagar i veckan.

Med det önskar jag er alla en fin fredag!

 

 

Mitt liv som sportfåne

Jag får titt som tätt frågan hur mycket jag tränar. Svaret är: Det varierar, men minst tre gånger i veckan. Ofta mer.

För mig har träning aldrig varit ett straff eller ett problem. Tvärtom har det nästan uteslutande varit kopplat till glädje, belöning, lek, endorfinkickar och stresshantering. Något som fört med sig oerhört mycket positivt här i livet. Tränar eller tävlar jag inte själv i någon idrott, tycker jag om att läsa om, titta på och prata oproportionerligt mycket om andra som idrottar.

Ja, ni hör ju själva. Jag är en sportfåne. En sådan där hurtbulle som ger alla er som har ett oanvänt gymkort i plånboken ångest. En friskus (eller förresten, är i grunden ganska lat och älskar chips, känns inte som en typisk friskus gör det).

Hur blev det så här? Och varför blir det annorlunda för andra?

Med risk för att döda texten direkt. Jag är uppvuxen i en idrottsintresserad familj. Har alltså ingen Rockyliknande mot-alla-odds-story att dra. Men eftersom det är min blogg tänkte jag ändå vältra mig en stund i upprinnelsen till min egen idrottskarriär. Hav förtröstan, det kommer några träningstips i slutet av texten. Eller gå bara direkt dit om ni inte orkar med mitt narcissistiska gagg.

Total räkmacka har det ändå inte varit. Mina föräldrar må ha varit idrottsintresserade men de var också relativt slöa. Det här med organiserade aktiviteter var de exempelvis inte odelat positiva till, det kunde ju involvera skjutsning till olika ställen. Det enda jag är lite bitter över på den fronten är när jag ville börja spela blockflöjt och mamma tittade skeptiskt på mig och fällde de bevingade orden: ”Du kommer ju ändå tröttna”. Lyckades ändå tjata mig till gymnastik. Och senare ridning, trots att pappa jobbade på akuten och såg ridolyckorna, alla unga flickor med rygg- och nackfrakturer.

Mamma och jag. Körde mycket naket på den tiden.

Men framför allt fick jag som följsamt ensambarn hänga med på mina föräldrars aktiviteter. På mammas jazzbalett stod jag längst bak i salen och försökte förtvivlat flaxa med i koreografin (var ganska talanglös). Sedan var det ju det här med att jag växte upp på en squashhall. Squash hade ett rejält uppsving i slutet av 70- och början av 80-talet och mamma och pappa började spela. De blev så hooked att de köpte in sig som delägare i Borås squashhall.

Squashhallen blev min uppväxt fritids. I princip alla vardagskvällar och helger hängde vi där. Jag satt på läktaren med en stor papperspåse med leksaker och mamma och pappa spelade squash i timmar. Ingen frågade underligt nog någonsin om jag ville spela squash. Det dröjde till jag var 15 år innan pappa började spela med mig en gång i veckan.

Min första riktiga tävling var Junior-SM i Täby utanför Stockholm. Jag trodde att jag skulle komma sist, men åkte hem med en guldmedalj i U17-klassen. Har nog aldrig varit så förvånad i hela mitt liv.

Sedan blev det squash för hela slanten. I närmare tjugo års tid. Jag har haft otroligt kul med min idrott. Fått representera Sverige, fått vänner för livet och rest runt hela världen. Jag valde till och med att plugga tre år på universitetet i London för att kunna kombinera det med min squash (min tränare Andy bodde där).

MYCKET kan man säga om landslagskläderna på 90-talet. Matchar iaf min permanent.

Det blev ett gäng SM-guld (U17, U19, senior, och ett antal i elitserien). Förutom livserfarenheter har idrotten dessutom bidragit till att trimma upp en del användbara egenskaper – målmedvetenhet, tålamod, vilja och disciplin, konsten att hantera motgångar, ödmjukhet inför kroppen.

Idag tränar och tävlar jag i veteranfriidrott (friidrott för folk över 35 år). Det är bland det roligaste jag har gjort. Explosivt, intensivt, variationsrikt och dessutom har jag förmånen att göra det med en drös sköna människor.

Jag har efter alla år kommit fram till att träning handlar mindre om vad jag gör och mer om vem jag gör det med. Det är träningssammanhanget som är det viktiga. Och att ge sig hän. Nästan vad som helst är roligt om man nördar ner sig i det (gäller det mesta här i livet).

Så famlar du i mörkret efter träningsglädjen? Här kommer tipsen jag lovade:

1. Hitta en grupp som ger dig energi och som du tycker om att träna med. Finns det ingen, dra ihop polarna och skapa en egen.
2. Bestäm två fasta dagar i veckan och gör dem heliga.
3. Turas om att leda träningspassen (i gymmet, i skogen, eller på närmsta lediga fotbollsplan).
4. Skaffa den här boken. ”Träna snabbhet och explosivitet” skriven av längdhopparen och tränaren Mattias Sunneborn (som är skälet till att jag börjat med friidrott på gamla dar, eftersom jag ramlade in i en av hans svinroliga fysträningsgrupper och blev besatt från dag ett).

Boken innehåller en rad supereffektiva träningspass som ni kan variera i all oändlighet. Kostar bara 150 spänn.

Fällkniven med twist. Funkar även med fet bok som vikt. Foto: Linda Tham.

Eller så lägger du allt krut på stylish träningskläder. Som de jag har på mig på bilden ovan. Finns väl forskning som visar att träningen blir typ 150 gånger mer effektiv med snygga kläder? (kan vara shopaholicen i mig som talar nu).

Det är min tyngdlyftningstränare Linda Tham som stylat och fotograferat mig och kläderna kommer från hennes störtfina webbshop. I vanliga fall har jag ju ett par fem år gamla tights och ett urtvättat linne när jag tränar. Funkar det också. Men en del blir helt enkelt mer pepp av att ha en snygg rustning på sig när man ska in och kötta marklyft. Och det är väl fint så.

”Sunne” ser ut som ett riktigt badass på den här bilden. I verkligheten är han snäll som ett litet lamm. Foto: Janne Danielsson/SVT

Mattias Sunneborn är förresten med i Mästarnas Mästares tioårsjubileum som börjar sändas nu på söndag i SVT1. Jag och mina träningskompisar kommer sitta klistrade och heja järnet på Mattias som jag vet har inspirerat så många människor att göra livsavgörande förändringar när det gäller sin hälsa och träning. Önskar jag kunde kloona honom och skicka ut på varenda skola och arbetsplats för att inspirera fler att se vinsterna och glädjen med ett aktivare liv. Skulle kunna vara ett vallöfte. Mer Mattias åt folket.

Välkommen till min värld

Hej! Välkommen till mitt nya skrivexperiment – jennyakervall.com

Ja, jag vet. Det är femton år sedan det blev trendigt att blogga, men en del beslut måste helt enkelt ligga till sig innan man vågar fatta dem. Har haft en hel drös med invändningar till varför jag ska ge mig på bloggeriet (tänk om jag skapar ett bloggmonster som glufsar i sig all min vakna tid? Tänk om jag retar upp någon? Tänk om ingen läser? Tänk om det blir en bekräftelseaddiction? Tänk om…)

Men så är rädslor också till för att utmanas. Dessutom kandiderar jag till riksdagen 2018. Då måste man berätta vad man vill, vad man har för visioner, vad man brinner för. Sånt är viktigt.

Det blir förmodligen inlägg om allt mellan himmel och jord: Tunga knäböj, skrivande, lyckan i att springa snabbt, hormoner, det obrutna havets dragningskraft, böcker, barn – och politik förstås.

Jag vill fram för allt prata politik och kroppen. Om samhället och våra hjärnor. Om kraven och stressen och ljusglimtarna och ventilerna i vardagen. Om träning och den fysiska rörelsens inneboende kraft. Om det snudd på bortglömda begreppet ”bildning”. Om vilken miljö vi skapar för våra barn och barnbarn. Om möjligheterna vi har att påverka den. För de finns. Tillsammans kan vi göra så mycket. Tvivla aldrig på det.

Det blir också en del intervjuer. Med människor som jag beundrar, som har något att berätta eller som jag tycker är intressanta på ett eller annat sätt. Min egen nyfikenhet får styra, även om jag gärna tar emot tips så klart.

Kom med synpunkter på bloggen. Kommentarerna är viktiga tycker jag – det är kommentarerna som får bloggen levande och en dialog med läsarna betyder otroligt mycket för mig. Jag har som ambition att läsa allt och svara så ofta jag kan.

Jag vet ärligt talat inte hur det här ska gå, men det är väl det som är det fina med att vara människa. Livet. Det bara händer.

Så håll i er och häng med – nu kör vi!